Bio: Going the Distance

Foton copyright © Sandrew Metronome

Är det möjligt att kombinera en gullig romantisk komedi med en supervulgär, svordomsspäckad sådan? 

Jajamen! Här är beviset! 

Ibland krävs det inte så mycket för att tillfredställa mig på bio - åtminstone inte vad gäller amerikanska filmer. De är ju så fega nuförtiden. De flesta siktar på åldersgränsen PG-13 eller lägre. Actionfilmerna innehåller inget blod, det bjuds inte på sex och naket, och vuxna rollfigurer beter sig- och pratar inte som riktiga vuxna; de svär aldrig. I Hollywood är man rädda för att stöta sig med precis alla folkgrupper som finns, åtminstone här i väst. Resultatet av detta kan ju i vissa fall bli direkt stötande, eftersom de tycker att det är okej att visa upp våld (om än oblodigt sådant), men bannlyser sex och svordomar.

Därför kan jag omfamna filmer som GOING THE DISTANCE, en film som innehåller både väldigt grovt språk och naket. Tyvärr handlar det om nakna män. Men ändå. Man har även slängt in lite droger för säkerhets skull.

Justin Long är Garrett, en New York-bo som just dumpats av sin flickvän. Samma kväll försöker hans polare muntra upp honom och tar med honom till en bar. Där träffar Garrett Erin (Drew Barrymore), som jobbar på en dagstidning i New York över sommaren, innan hon måste åka hem till San Francisco.

Erin verkar vara den perfekta flickan för Garrett. För första gången någonsin har han träffat någon som delar hans intressen, hans musiksmak, hans humor; allt. Och detta redan samma dag han dumpades av sitt ex. Garrett och Erin är oskiljaktiga, men det oundvikliga måste ske: Erin måste åka hem till västkusten. Paret hållet kontakt via telefon och Internet, och sedan reser Garrett till San Francisco för att hälsa på och tvingas bo hos Erin och hennes neurotiska syster (Christina Applegate), som har en ganska ... bisarr make. Men är det möjligt för Garrett och Erin att hålla igång relationen?

Nu är det förstås så här att alla filmer som innehåller ett montage i vilket huvudpersonerna blir förälskade i varandra medan The Cures "Just Like Heaven" spelas per definition är bra. Men Nanette Burnsteins film har så mycket mer än det. Den har flera skratta högt-scener.

Okej, den har fler än "flera" - den har massor. Här finns scener som fick mig att skratta så att jag grät. Speciellt en sexscen som involverar Justin Longs solbrända röv, ett köksbord och ... Nix, jag tänker inte förstöra den scenen för er (även om trailern gör det). Eller den med TOP GUN-soundtracket och Garretts knäppe inneboende. Eller den där Erin går ut ensam och blir full och...

GOING THE DISTANCE är ibland exteremt vulgär. Det vimlar av F-ord, C-ord och alla andra för amerikaner stötande ord. Men vad som är intressant, är att filmen också lyckas vara romantisk - och då romantisk på ett ganska gulligt sätt.

Den som skulle kunna sabba filmen, är Drew Barrymore. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska tycka om henne. Hon ser ju lite udda ut; i vissa filmer är hon kul och funkar, medan hon i andra ser ut som en liten gumma från en TV-serie från 1950-talet. Tack och lov funkar hon bra i GOING THE DISTANCE. Hon är skitrolig och faktiskt riktigt attraktiv - utom när hon är ledsen och börjar likna Jessica Fletcher i MORD OCH INGA VISOR.

Christina Applegate är underbart rolig, men det behöver jag väl knappast påpeka.

Under Malmö Filmdagar försågs vi i pressen med ett GOING THE DISTANCE travel pack, innehållande kam, tandborste och annat. Fast texten på burken var feltryckt. "Opens fall 2011" står det...

(Biopremiär 10/9)

Bio: Ond tro

Foton copyright © Hoyte Van Hoytema, Nordisk Film

Kristian Petri. Det är inte det första namn man associerar med skräck och spänning. Är det fortfarande han som ska filmatisera HANTERINGEN AV VANDÖDA? Varför?

Men redan nu kan man beskåda ett försök av Petri att skrämma en publik. Eller... Försöker han överhuvudtaget skrämmas? Vad är han ute efter?

När jag såg OND TRO för några veckor sedan började jag ganska snart tänka "Jösses - det här påminner ju om en giallo. Som ett försök att göra en svensk Argentofilm." Efter att ha sett filmen, stod diskuterade jag den med min gode vän Tommy Lindholm; en man vars kunskaper och åsikter verkligen respekteras, även om vi inte alltid är överrens (men det är vi påfallande ofta). "Det kändes som om Roy Andersson försökt göra en Argentofilm," sa Tommy.

Så kul! Det låter ju både bra och positivt, på något sätt, eller åtminstone intressant, säger du.

Svar: Nej!

Danskan Sonja Richter spelar Mona, en kvinna med alldeles förtjusande brytning när hon pratar svenska. Hon är ny i stan och har ett nytt jobb, men det bär sig inte bättre än att hon genast blir vittne till ett brutalt mord - men hon lyckas inte se mördarens ansikte. "Bajonettmördaren" kallas den här seriemördaren, och Mona kan inte släppa tanken på att lista ut vem det är.

Men så träffar hon på Frank (Jonas Karlsson) och de inleder något slags förhållande. Frank är förstås mystisk... Kan det vara han som är bajonettmördaren? (Fniss! Här höll jag på att skriva klarinettmördaren av misstag)

Snart dyker det upp ännu en mystisk man! En rå sälle som slår och sparkar på folk - ni må tro att han bär sig åt. Mona är säker på att det är han som är mördaren. Hon börjar förfölja honom. Och det hela leder fram till ... Ja, ni skulle inte tro mig om jag drog till med en spoiler och avslöjade slutet, men det är så dumt att klockorna stannar - och mördaren är precis den vi gissade på redan från början.

Tydligen har manuset till den här filmen valsat runt på några bolag innan den gjordes. I Filmstadens foajé hörde jag nämligen två män från olika bolag prata om det; de hade båda läst manuset och skakade på huvudet åt minnena av det. Men de påpekade även att det säkert skrivits om sedan dess, så är ju ofta fallet.

Allting i OND TRO är konstigt. Det känns som om filmen utspelar sig i en surrealistisk, alternativ verklighet. Det var detta som fick mig att associera till gialli och Argento; detta och den simplistiska dialogen. Frågan är om detta är ett medvetet drag från Petris sida, eller om det bara blev så (jag vet att Petri är välbekant med Jess Franco).

All dialog är skitkonstig. Det känns ibland som om ett barn har skrivit replikerna. Folk säger bara det nödvändigaste och det är ofta långt mellan replikerna. Självklart fälls dessa banala repliker på de mest onaturliga, teatraliska sätt.

Precis som i en Argentofilm beter sig folk konstigt. Vid ett tillfälle ringer det på Monas lägenhetsdörr. Det är nya grannfrun med liten dotter som vill presentera sig. Utan att fråga, stegar de rakt in i hemmet och börjar gå omkring i de olika rummen. En scen som den här passar helt in i berättelsens logik - eller brist på sådan. I ett nyhetsreportage på TV intervjuas en polis. Intervjun slutar med att polisen vänder sig om och tyst vandrar bortåt under ett tiotal sekunder. Detta ska alltså föreställa ett nyhetsinslag på TV!

Filmfotot är onekligen snyggt och stämningsfullt, det är Hoyte Van Hoytema (LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN) som står för den olycksbådande stämningen. Detta foto är det enda positiva med OND TRO. För den här filmen är som helhet fruktansvärt tråkig och dum. Ofta är den direkt stillastående. Den är allt som en giallo inte är. Mot slutet dyker den upp ett blodsöligt exploitationinslag under några sekunder, men det är inte värt att vänta på. Jag har ingen aning om vad Petri är ute efter med den här filmen. Jag har svårt att tänka mig att någon kommer att tycka att det här är rysligt och spännande. Vem riktar han sig till? En prettopublik som är för snobbig för att se på riktig skräckfilm?

Sonja Richter är onekligen en tillgång, hon har något sympatisk och sårbart över sig. Men varför går hon ständigt klädd i klänningar som ser ut att vara från 1963? Hennes dansk-svenska för också tankarna till filmer från 50- och 60-talet, då man ibland stoppade in danska stjärnor i svenska filmer, och vice versa.

Jonas Karlsson verkar vara en trevlig kille privat, men jag har svårt för honom som skådespelare. Han spelar alla roller precis likadant och låter alltid som en välutbildad schkååådeschpelare från Dramaaaten.

(Biopremiär 10/9)

I rymden finns inga känslor - svenskt bidrag till 2010 års Oscarsnominering

Trevlig film, men i det här sammanhanget är den ju fullkomligt chanslös... Men vad skulle vi annars nominera? BECK? KOMMISSARIE SPÄCK?








SVENSKA FILMINSTITUTET www.sfi.se

P R E S S M E D D E L A N D E 

I rymden finns inga känslor – svenskt bidrag till 2010 års Oscarsnominering

Bill Skarsgård och Martin Wallström i I rymden finns inga känslor                                               Foto: SF

Svenska Filminstitutet har idag utsett Andreas Öhmans I rymden finns inga känslor till Sveriges Oscarsbidrag.

I rymden finns inga känslor är en komedi, ursprungligen presenterad som en novellfilm, om Simon som har Aspergers syndrom och försöker fixa ny tjej till sin bror.

Regi: Andreas Öhman. Medverkande: Bill Skarsgård, Martin Wallström, Cecilia Forss, Sofie Hamilton, Lotta Tejle m fl.

I rymden finns inga känslor har fått produktionsstöd från Svenska Filminstitutet, barn- och ungdomsfilmkonsulenten Johan Bogaeus och är producerad av Bonnie Skoog Feeney och Jonathan Sjöberg på Naive Film, Medproducenter är bland andra Sonet Film, Scenkonstbolaget i Västernorrland, Dagsljus, Ljud- och Bildmedia, Filmlance. Filmen distribueras av SF Film och säljs internationellt av SF International.

Filmen hade svensk premiär i fredags, den 3 september, och har hittills setts av drygt 32 000 personer på bio.

Följande personer, under ledning av juryordförande Eva Swartz Grimaldi, har fattat beslutet:

Marie Ögren, utsedd av Sveriges Biografägareförbund

Pia Gradvall, utsedd av Sveriges Dramatikerförbund

Stefan Ahnhem, utsedd av Sveriges Dramatikerförbund

Tony Forsberg, utsedd av Föreningen Sveriges Filmfotografer

Hélène Berlin, utsedd av Föreningen Sveriges Filmklippare

Karl Fredrik Ulfung, utsedd av Film & TV Producenterna

Pauli Saastamoinen, utsedd av Film Sound Sweden

Marina Dahlquist, utsedd av Filmvetenskapliga institutionen

Joachim Siegård, utsedd av Sveriges Regissörer

Håkan Bjerking, utsedd av Teaterförbundet – regissörer

Anna Carlson, utsedd av Teaterförbundet – skådespelare

Marika Lindström, utsedd av Svenska Filminstitutets styrelse

Pia Lundberg, utsedd av Svenska Filminstitutets ledning

Svensk film och Oscar: http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Utmarkelser/Oscar1/

DVD: Blood Creek

BLOOD CREEK (Nordisk Film)

Ibland kan regissörer göra de mest udda, oväntade ting. Det är förvisso inte ofta, men det händer. Joel Schumacher är kanske inte den mest respekterade filmregissören i världen, men han ägnar sig trots allt främst åt prestigeprojekt - som till exempel THE PHANTOM OF THE OPERA.

Jag tycker att Schumacher är en rätt slätstruken regissör, jag vet inte om han har någon speciell, egen stil, mer än att han - som John Badham - är en komptetent hantverkare. Men jag blir ändå förvånad över att det är han som gjort BLOOD CREEK - en liten splatterfilm.

BLOOD CREEK gick knappt upp på bio i USA. Jag läste en recension skriven av en kille som av en slump sett att filmen gick en kort tid på en avsides biograf. Recensenten gissade att distributören inte visste hur de skulle hantera filmen. Det kan jag förstå.

Denna mycket konstiga film känns som en typisk direkt-på-DVD-film; en traditionell B-film, som snofsats upp med hjälp av Schumachers handlag. Estetiskt ser det hela ut som en biofilm.

Det hela börjar 1936 i West Virginia. På en gård bor en tysk familj. En dag får de besök av herr Wirth (Michael Fassbender); en tysk i fotsid läderrock. Man är inte ute och cyklar om man gissar att Wirth är nazist, och han besöker inte familjen av de skäl han uppgett. Nej, han är på jakt efter en runsten.

Hitler och Tredje Riket var ju som bekant ohemult intresserade av det ockulta. Här babblar Wirth om vikingar som besökte Amerika långt innan fuskaren Columbus. Dessa vikingar lämnade kvar magiska runstenar. Tänk, den här familjen har en sådan inmurad i en vägg i källaren! Wirth traskar ner dit för att känna på dess kraft.

Hopp till nutid. Evan Marshall (Henry Cavill) bor i trakten av tyskarnas farm. Hans bror Victor (Dominic Purcell) har försvunnit och tros vara död, men se på fan, en natt återkommer Victor - skitig, långhårig och dan. Victor rakar huvudet, beväpnar sig och tar med sig brorsan ut för att visa var han hållit hus - och hämnas.

De går till farmen, och vilka bor där, om inte samma tyska familj som 1936. De har knappt åldrats alls. Det är magiska tricks på gång. Men vi ska inte skylla på familjen, de är egentligen snälla och har varit fångar i 71 år. Nej, skyll på Wirth. Han bor i källaren och har blivit något slags monster med slarvig ansiktsmask. Han laddar upp sina övernaturliga krafter med hjälp av runstenen, och så lever han jävel. I en stor container på tomten förvaras de fångar som behövs för Wirths ritualer.

De två bröderna gör sitt bästa för att stoppa Wirth. De skjuter och slår på olika fiender som dyker upp då och då.

BLOOD CREEK är en enda röra. Tydligen hade de strul med manuset, som ändrades och skrevs om. Det märks. Det här är bara förvirrat och konstigt. Vad håller alla på med? Och varför? Tempot är högt och filmen hinner aldrig bli tråkig, men jag kan inte påstå att jag brydde mig nämnvärt om vad som försiggick. Det sölas med blod och det är våldsamt, men här finns ingen tillstymmelse till spänning eller skräckstämning. Eller humor, för den delen. Jag förstår inte vad filmskaparna tänkt på.

Men som sagt, det hela är rätt snyggt genomfört...

Förresten, är månne herr Wirth inspirerad av dr Freudstein i THE HOUSE BY THE CEMETERY? Den gode doktorn höll sig ju också vid liv i en evighet, utan något annat syfte än att han kunde, och han bodde också i en källare som han knappt lämnade. Vad är det för mening med att leva för evigt och man konstant häckar i en källare?

En gammal ungdomssynd...

De senaste åren har det hänt att det kommit fram folk till mig, till exempel på Bokmässan, och påpekat att det minsann var jag som skrev manus till den där teckningstävlingen i Spindelmannen för drygt tjugo år sedan. Gjorde jag? Njäää.. Det är inget jag har några minnen av.
Men idag mailade Jimmy Wallin över en måndagspresent. Beviset! Resultatet av tävlingen som publicerades i tidningen Svenska Serier.
Det är allvarligt talat inget vidare, varken mitt rudimentära manus och de klumpiga teckningarna. Usch! Jag undrar vad som hände med den segrande tecknaren och de andra som kämpade om vinsten.
Nåja. I give you:
GIGANTERNAS KAMP!

Jag intervjuar Johan Wanloo

Med anledning av att Johan Wanloos nya, engelskspråkiga webbserie ROCK MANLYFIST har premiär idag, har jag intervjuat karln. Läs min intervju HÄR!

DVD: Solomon Kane

SOLOMON KANE (Nordisk Film)

Åkej! Den här filmen har ju förekommit några gånger det senaste året här på TOPPRAFFEL! Jag har publicerat trailers och annat. Nu är så filmen släppt - inte helt oväntat direkt på DVD.

Den som författat filmens baksidestext verkar inte riktigt ha koll på läget. Där står det nämligen att detta är en ny film av "skaparna av kultfilmen CONAN". Det är det förstås inte. Varken John Milius, Oliver Stone, Edward R Pressman eller Universal är inblandade. Däremot är Solomon Kane en figur som skapades av Robert E Howard, vår dystre vän som även hittade på Conan barbaren.

Jag har aldrig läst Howards originalberättelser om Kane, jag vet inte hur många det finns, däremot läste jag serieversionen från 1970-talet, vilken åtminstone på 80-talet publicerades i Semics svartvita Conantidning. Serien var ofta snyggt tecknad, ibland av Neal Adams, även om Semic gjorde sitt bästa för att förstöra helhetsintrycket, genom att förminska de svartvita, laverade sidorna i magasinsformat till det mindre serietidningsformatet, vilket ibland trollade bort de finaste linjerna och mörkade gråtonerna.

Men jag vill minnas att jag ofta tyckte att serierna om Solomon Kane var stela och tråkiga. Jag blev aldrig riktigt klok på vad Kane var för typ. Det babblades om religion, men det gjorde inte Kane så mycket intressantare.

Solomon Kanes bakgrund i filmen är inte så mycket klarare. Vi hoppar fram och tillbaka i tiden. Vi får se honom som soldat i drottning Elizabeths armé; han var tydligen hennes främste och skickligaste krigare. Men plötsligt träffar han på en demon från helvetet! Tydligen säljer han sin själ till Djävulen, eller något i den stilen. Sedan driver han omkring och är skitreligiös och vägrar ta till våld. Och så får vi se flashbacks där han är ung påg och råkar putta sin sure, äldre bror ut för ett stup. Detta gör han farsa Max Von Sydow förbannad, så inte nog med att lille Solomon inte får någon middag, han är inte längre välkommen till byn.

När han är ute och traskar i de grå, rumänska skogarna, träffar Kane på en handfull godhjärtade puritaner, Pete Postlethwaite spelar en av dem, och han har en ung, blond och exceptionellt godhjärtad dotter. Kane slår följe med dem och de är religiösa ihop. Men så dyker den onde trollkarlen Malachi upp med sina besatta råskinn till mannar, och de dödar alla, kidnappar den ljuva dottern, och eftersom Kane vägrar ta till vapen, korsfästs han.

Men när Kane hänger där på korset kommer han på bättre tankar, lyckas slita sig loss från spikarna och hämtar sina svärd - och så blir det till att skiva upp råskinn, trollkarlar och demoner från helvetet.

Eftersom jag inte var så förtjust i den tecknade serien, visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av den här filmatiseringen; för manus och regi står engelsmannen Michael J Bassett, som tidigare gjort skyttegravsrysaren DEATHWATCH, som jag inte sett, och den rätt kassa skräckisen WILDERNESS. Trailern fick SOLOMON KANE att se ut som en allvarligare version av VAN HELSING.

Det är uppenbart att Bassetts film är gjord för biovisning. Men hur är det, har den biovisats ute i världen? Jag har inte läst några recensioner efter en eventuell amerikansk premiär. Eller brittisk, för den delen. Samuel Hadida producerade, kanske gick filmen upp i Frankrike? I vilket fall ser filmen inte ut som en direkt-på-DVD-film. Dock hade det nog varit kommersiellt självmord att sätta upp filmen på bio i Sverige.

Jag hade problem att ta mig igenom den första halvtimmen. Jag tyckte att det var långsamt, tråkigt och rörigt - samtidigt. Men därefter tar det sig.

Bitvis är SOLOMON KANE riktigt bra. Det är riktigt skitigt och det regnar ofta. När det är action, är det fläskiga bataljer - huvuden och andra kroppsdelar flyger genom luften, blodet sprutar; fajtingkoreografin är helt okej. Musiken är pampig och medryckande. Den jättelike, maskerade skurken är riktigt bra och hotfull. Synd att demonen på slutet ser ut att ha rymt från ett PlayStationspel från 1997.

James Purefoy ser ut-, låter- och agerar som Michael Wincott, men han är ju inte Wincott. Purefoy en en engelsk skådespelare med en gedigen meritförteckning, men alltid i mindre roller. Han är ett sådant där ansikte man känner igen men inte vet vem det är. Han funkar väl bra som Kane, även om han är en butter tråkmåns.

Postlethwaite och Von Sydow skänker onekligen viss klass till den här blodiga fantasyanrättningen, men Von Sydows medverkan är verkligen ett Phone In Performance - han är med lite i början och lite på slutet; sammanlagt bara några minuter.

SOLOMON KANE får väl anses vara okej, men vi ska nog inte hålla tummarna för en uppföljare - Bassetts ursprungliga plan var att göra en trilogi.

DVD: Brooklyn's Finest

BROOKLYN'S FINEST (Future Film)

Det är trångt på landets biografer. Ibland väljer SF att satsa på säkra kort, och kör samma filmer samtidigt på samtliga biografer i en stad. Ibland kommer en gigantisk, efterlängtad blockbuster och lägger beslag på salonger, som blockeras för månader framöver. Ibland går filmerna av någon anledning också upp hos konkurrerande biokedjor, som borde ha ett annorlunda utbud. Ibland görs det felprioriteringar.

Fallet BROOKLYN'S FINEST måste verkligen vara en felprioritering. Det är ganska längesedan filmen gick upp i USA och jag vet inte riktigt hur den gick där; den var nog ingen större kioskvältare. I Sverige gick den inte upp alls. Det finska bolaget Future Film har sedan några veckor en svensk avdelning (det är de som har THE EXPENDABLES och PIRANHA 3D), och nu släpper de BROOKLYN'S FINEST - direkt på DVD.

Visst är det trevligt att filmen släpps, men det är tammefan skandal att vi inte fick se filmen på bio. TRAINING DAY-regissören Antoine Fuquas film är nämligen den tveklöst bästa snutfilmen på flera år! Jag kommer inte ihåg när jag såg en så här bra, hård och skitig snutfilm senast. Var det månne NARC? Visst, jag gillade ju STREET KINGS - den där i vilken Keanu Reeves använder en telefonkatalog som tillhygge när han spöar skiten ur en skurk. Men Fuquas nya film är betydligt bättre.

Själv fick jag nästan se filmen på bio. Häromdagen såg jag den på en specialvisning på Victoriateatern. Det serverades Brooklyn Lager. Visst, bättre än att se filmen på TV, men salongen var för ljus, vilket gjorde bildprojektionen lite blek och grådaskig, och det är ju ingen höjdare att sitta vid kafébord och se film i över två timmar.

Även om BROOKLYN'S FINEST är värd träsmak.

Här får vi följa tre snutar i Brooklyn i tre parallella berättelser, de tre verkar inte känna varandra, men självklart flätas deras öden samman mot slutet.

För några dagar sedan fyllde Richard Gere 61. I den här filmen är han Eddie Dugan, en vanlig konstapel som har sju dagar kvar till pensionering. Han är livstrött och börjar varje morgon med att trycka av en oladdad revolver i munnen och svepa ett glas whiskey. Bland kollegorna står han inte högt i kurs, men när man ska para ihop rekryter med lämpliga veteraner, dyker Dugans namn upp. Motvilligt tvingas Dugan släpa runt på gröngölingar som entusiastiskt vill förbättra världen.

Ethan Hawke är Sal; en djupt troende katolik som samtidigt är en redig flåbuse. Han är i desperat behov av pengar - han har fru, flera barn och nu är tvillingar på väg. Och de bor i en fallfärdig kåk vars mögel gjort frugan (Lili Taylor) sjuk. Sal har hittat ett nytt hus och fått mäklaren att hålla kontraktet, men deadlinen kryper allt närmare - och Sal frestas att göra olagliga saker för att komma över kontanter.

Slutligen har vi Don Cheadle som Tango, en snut som infiltrerat den undre världen. Problemet är att han nu måste se till att hans vänner - Wesley Snipes är en av dem - åker dit. Hans överordnade; en fly förbannad och skrikande Ellen Barkin (Oj, det var inte igår!), lovar att se till så att Tango stiger i graderna - men frågan är om det är värt det.

BROOKLYN'S FINEST är en riktigt hård jävla film. New York framstår som helvetet på Jorden. Det är en krigszon. Polisen befinner sig inte alltid på de godas sida. Eddie Dugan är bara uppgiven; han har ett förhållande med en knarkande hora, men när hans nya, unga partner råkat skadeskjuta en tonåring, väljer Dugan att stå fast vid sanningen, istället för den fabricerade version man vill att han ska dra för att framställa polisen i bättre dager.

Massor av människor stryker med i filmen, blodet sprutar frisk, det är brutalt och snaskigt. Det är genomgående mörkt - även om man faktiskt tillåter en liten ljusstrimma av hopp på slutet.

Framför allt är det här oerhört spännande och bra på de flesta sätt. Som synes är skådespelaruppsättningen smått fantastisk. Förutom de jag nämnt, medverkar även Vincent D'Onofrio. Och det är ju rätt intressant att Richard Gere, som en gång i tiden bara var en tvåltolle och sexsymbol, numera har ett utseende och en spelstil som gör honom perfekt i roller som denna.

Det är jävligt synd att filmen inte gick upp på bio i Sverige. En femte dvärg hänger i luften.

Bio: Fröken Märkvärdig & Karriären

Bilder copyright (c) Folkets Bio
För några månader sedan hade Nöjesguiden - en tidning jag bara läser när inget alternativ finnes - en artikel om varför svenska kvinnliga komiker inte är roliga. Intressant nog var artikeln skriven av en av de där väldigt unga tjejerna Nöjesguiden är så förtjusta i att anlita. En tjej som totaldissar andra tjejer, det är man inte bortskämd med - inte när det handlar om olika former av kultur (fast i bloggvärlden är det visst catfights för jämnan).
Självklart har jag själv också undrat varför kvinnliga komiker inte är roliga. Men jag har förstås inte vågat vädra dessa åsikter - jag är ju en medelålders man och hade säkert fått fan om jag klagat på alla dessa trista, obegåvade damer.

Samtidigt får ju dessa komiker mig att undra. Varför skrattar jag inte åt dem? Varför blir jag mest irriterad? Är det mig det är fel på? Är det något slags kvinnlig humor jag inte förstår? Ta bara det där skitprogrammet MIA & SARA, eller vad det heter. Jag råkade zappa in mitt i ett avsnitt utan att veta vad det var. Efter en dryg kvart förstod jag att det tydligen skulle vara komedi. Jag trodde det var ett dystert TV-drama med amatörskådisar. Och det programmet hävdar folk på fullt allvar är bland det roligaste de vet.

Jag vet inte om jag tror på det där med kvinnlig humor. Om en manlig komiker är rövdålig, säger man att han är skitkass. När en kvinna är lika rövdålig, vågar man inte riktigt erkänna det. Kvinnor ska ju uppmuntras. Då drar man till med fjant som "kvinnlig humor".

Å andra sidan; när jag var på bio och såg BRIDGET JONES DAGBOK var vi kanske fem män i salongen - och närmare hundra kvinnor. Tanterna skrek av skratt filmen igenom, medan jag undrade vad fan de skrattade åt.

Sedan har vi alla de här tjejerna som tecknar serier. De får ju kopiöst mycket uppmärksamhet och anses av kritiker vara sååå roliga och träffsäkra. Alltså - den stora majoriteten av dessa serietecknare är ruggigt usla. Deras enögda samhällskritik ligger på samma nivå som banderollerna i en första maj-tåg. Alldeles för ofta är de illa tecknade, eftersom det ju inte spelar någon roll om man kan teckna eller ej så länge man har något viktigt att säga. Eller så är de snyggt tecknade, men brister när det gäller elementärt serieberättande.

Jag läste aldrig Joanna Rubin Drangers två serieböcker om fröken Märkvärdig, vilka kom för runt tio år sedan. De såg helt enkelt alldeles får tråkiga ut och det kunde lika gärna stå på framsidan att det inte är något för mig. Fast uppmärksammade blev böckerna och folk hävdade att de var, öh, roliga.

Nu har den andra boken blivit biofilm. Förvisso är den bara trettio minuter lång, men upp på bio har den gått. Fråga mig inte varför. Vem letar upp en biograf och betalar för en halvtimme tecknad film? (Okej, vore det Tex Avery, skulle jag göra det)

Filmen ser ut exakt som boken, som delades ut till pressen under Filmdagarna. Rubin Dranger, som står för både manus och regi, har i princip bara för över seriesidorna - en bild per sida - till bioduken. Det ser likadant ut, det är lite primitivt då animationen är väldigt begränsad. Fast gillar man Rubin Drangers teckningsstil klagar man kanske inte.

Figurernas röster görs av ett helt koppel kändisar. Vanna Rosenberg i huvudrollen som fröken Märkvärdig, och förutom henne hörs bland andra Claire Wikholm, Ewa Fröling, Johan Rabaeus, Ann Petrén, Michelle Meadows och Carl Johan De Geer.

...Men jag skrattade inte en enda gång. Faktum är att jag inte minns vad filmen handlade om. Fröken Märkvärdig hade visst problem med föräldrar och arbete och grejor och gick runt och var neurostisk.

I princip känns det som om skådespelarna läser innantill ur serieboken. Det finns inget som helst flyt i filmens dialog och berättande. Det är rätt stelt.

Men nog fan satt de församlade damerna på pressvisningen och skrattade.

 

(Biopremiär 3/9)

Laisse-moi entrer

...Lasse-Maja i vampyrtagen?!

Bio: The Extraordinary Ordinary Life Of José González

Foton copyright (c) Folkets Bio
Vem är José González? Ingen aning. Jag har aldrig hört talas om karln. Nu går en dokumentär om honom upp på diverse biografer. Så här presenterar Folkets Bio filmen: "Med kongeniala metoder: videodagbok, konsertbilder, övervakningskamera, turnédokumenterande och underfundiga animationer har regissörerna Mikel Cee Karlsson och Fredrik Egerstrand gestaltat något så ogripbart som den kreativa processen för ett av landets finaste - och mest hemlighetsfulla - musiker". Jaha.
Han är kanske jätte-
känd, den här González? Åtmin-
stone bland de som gillar den typen av musik?
Jag kan väl inte påstå att jag vet så mycket mer om honom efter att ha sett filmen. Jag trodde nämligen hela tiden att det var en kille vem som helst, en amatörmusiker - kanske gatumusiker. Han påminner om alla de där killarna som häckar på Södergatan.
I filmen åker han världen runt. Han är i Singapore och överallt. Men allting är så grått och vardagligt, att de lika gärna skulle kunnat spela in filmen strax utanför Kungsbacka.
Folk kommer fram till González och berömmer honom. Hans musik är så vacker, tycker de. Jag tycker att han låtar är rätt trista. De avspeglar ungefär González personlighet, han är inte världens fränaste partysnubbe - även om han blandar en drink i början av filmen.
Fast en del av animationerna är riktigt roliga. Primitiva, de ser ut som vänstervridna barnprogram från 70-talet, men roliga. I synnerhet den om när föräldrarna 1976 flydde från Argentina och emottogs av Olof Palme.
I ett avsnitt springer en grismänniska runt i naturen.
Men det här är en rätt saggig, ointressant film som bara vänder sig till de som redan gillar José González.

(Biopremiär 3/9)

Bio: Into Eternity

Dokumentärfilm om hantering av kärnavfall. Gjord av en som heter Michael Madsen. Fast det är inte den riktige Michael Madsen. Ser ut som ett långfilmslångt reportage ur Rapport. Förkyld, lite feber. Jag somnade efter fem minuter och sov hela filmen. Så istället för att recensera filmen och låtsas att jag sett hela, berättar jag några skitdåliga vitsar.

- Varför badar du i den här porlande bäcken?
- Som elektriker älskar jag watten med ström i!

- Bagarmäster! Hur mycket jäst skall det vara i kakdegen?
- Det får du slå upp i gästboken!

Sågverksägaren hade förlorat 50 000 kr på ett bräde.

- Varför är damfrisörskor så populära hos karlar?
- De är lockande!

Och så var det sjömannen som seglat på de sju haven, men när han dog då fick han äntligen ro.

Kan en elektriker vara sladdbarn?

- Varför är mjölnarens barn så bleka?
- Han har rent mjöl i påsen.

Bio: R - Slå först, slå hårdast

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Det var inte längesen EN PROFET gick på bio och jag tyckte att det var den hårdaste och dystraste fängelseskildring jag sett. Men så kommer nu den danska R - SLÅ FÖRST, SLÅ HÅRDAST, och den är tammefan ännu hårdare och dystrare.
R, det är av allt att döma Rune (Johan Philip Asbæk), som dömts för ett våldsbrott - det framgår aldrig riktigt vad, men det pratas om en knivskärning - och nu skickats till den beryktade anstalten Horsen på Jylland, där han ska häcka i två år. Hans tillvaro börjar inte speciellt bra. Efter trettio sekunder i cellen, kommer det in en hårdtatuerad muskelpojke och knycker Runes madrass.
Därefter blir det bara värre. Rune blir något slags spring-
pojke åt hårding-
arna på avdel-
ningen. Efter att han tvingats spöa skiten ur en alban får han det lite bättre, men han måste fortfarande finna sig i att skura piss och få kaffe uthällt över sig och behandlas som mög.
Men så upptäcker Rune en dag ett sätt att smuggla pengar och droger från en våning till en annan. Genast blir tillvaron aningen bättre - men bara så länge ingen annan känner till hur han går till väga med smugglandet. Och det är förstås bara en tidsfråga...
R är en riktigt jävla mörk och hård film. Den börjar mörkt och sedan blir den bara mörkare. Här finns inga ljusa utsikter alls. I EN PROFET fanns det i alla fall något slags hopp. Nu är den franska filmen en bättre film; den har intressantare rollfigurer, en mer komplex handling, det är en större film.
Men som ren helvetes-
skildring måste R vara svår-
slagen. Allvarligt talat - vad är det här för människ-
or? Jag skulle inte bli förvånad om världens fängelser befolkas av sådant här avskum. Och värre. Och frågan är - vad ska de här typerna i fängelse att göra, varför ska de få "vård"? Det finns ju så många andra alternativ: Giljotinering. Arkebusering. Nackskott. Hängning. Gaskammare. Elektriska stolen. Giftspruta. Stegling. Bålbränning. Napalmbombning. Eller varför inte bara mura igen alla dörrar och fönster i anstalterna och sedan släppa in nytt drägg genom en lucka i taket, så får de klara sig bäst de kan därinne utan mat. Eller bestick.
Det finns inget som helst hopp för den typen av kriminella som skildras i R. Allting har redan gått alldeles för långt. Hur ska en sådan människa kunna leva ett normalt liv efter att ha släppts ut? Det finns liksom inte på kartan. Av den här filmen att döma fungerar fängelset bara som ett ställe där ilskan, ondskan och de kriminella tendenserna trappas upp under några år. Tage Danielssons åsikter som förs fram i den konstiga SLÄPP FÅNGARNE LOSS DET ÄR VÅR har aldrig känts mer naiva.
R är inspelad på Horsen, men anstalten är visst numera nerlagd. Det första jag noterade är att korridorer och dörrar av någon anledning är smyckade med vikingaornament. Märkligt.
Johan Philip Asbæk känns igen från några andra danska filmer, men frågan är var Tobias Lindholm och Michael Noer (båda har skrivit och regisserat) har hittat övriga skådespelare. De ser ju onekligen ut att vara riktiga bikers och straffångar.
Många av fångarna har väldigt rymliga ändtarmar.





 (Biopremiär 3/9)

Bio: Mao's Last Dancer

Foton copyright (c) SF Film
Saker som var bra under Reaganepoken: Actionfilmer. Skurkar. Det var bara att slänga in någon förtryckare som bröt på ryska eller kinesiska, så gick det bra att skjuta på honom. Enkelt och trevligt, och inte så komplicerat som det är idag - herregud, idag verkar det ju inte vara okej att skjuta på någon alls!

Under Reaganeran kom det även en hel del dramer om folk från länder i öst som hoppar av till väst. Mycket flaggviftande och grejor. Just nu går ju nyinspelningen av THE KARATE KID på bio, en amerikansk-kinesisk samproduktion. I den försöker man få Kina att framstå så tjusigt och trevligt som möjligt.

Precis tvärtom skildras Kina i MAO'S LAST DANCER. För säkerhets skull utspelar den sig i början av 1980-talet och bygger tydligen på sanna händelser. Hur pass nära sanningen den här filmen ligger har jag ingen aning om, men oj vad den får Amerika att framstå som världens bästa land - och Kina världens sämsta och ondaste.

Bildsköne Chi Cao är Li, som redan som liten gosse på den fattigaste landsbygden blir handplockad för att utbildas till balettdansör i Peking. Han hoppar och stretar och studsar och blir makalöst duktig, medan hans familj (som innefattar en åldrad och oigenkännlig Joan Chen) kämpar på i sitt skjul.

Så får Li chansen att åka till Texas i ett slags kulturellt utbyte. Kineserna vill att han ska vara en god representant för Kina och kommunismen, och vad han än gör, ska han inte lita på de lögnaktiga amerikanerna, som bara vill dra ner honom i fördärvet.

Men det bär sig inte bättre än att Li blir förälskad i en amerikanska och vill hoppa av. Texasbalettens konstnärlige ledare Ben (Bruce Greenwood, som är återhållsamt fjollig) sliter sitt hår. Robuste advokaten Kyle Maclachlan kallas in! Bäst av allt är att man även ringer efter en gammal tjock domare som bär cowboyhatt!

Bruce Beresfords MAO'S LAST DANCER ser precis ut som en amerikansk film från 1982. Kanske till och med som en TV-film. Storymässigt känns det här i alla fall som en gammal TV-film. Det är svart mot vitt, det är sockrat och tillrättalagt.

Om man gillar balett har man kanske en del att hämta här. Jag har inget emot långbenta ballerinor i tajta böjsor. Men nu handlar ju den här filmen om en kille, så i centrum står oftast en karl i tajta böjsor. Han hoppar och stretar och snurrar och har sig. The moose is loose. Det är väl inte så där särdeles vackert om man föredrar att se brudar.

Li har lärt sig engelska på en intensivkurs i Kina, så alltså talar han i princip engelska som en infödd amerikan. Han har inte ens den där typiska brytningen som till och med Bruce Lee hade. I en scen går förresten Li på bio och ser en kung fu-film. Kanske med Bruce Li? Kung fu-filmen verkar bättre än den film vi tittar på.

Men jag gillade att filmen slutar med texter där det står vad alla gör idag. Tyvärr stod det inte att någon sadlat om och startat en leprakoloni, men i ett fall är det bra nära.

(Biopremiär 3/9)

De utforskade månen

Jag snubblade precis över den här serien på nätet. På en hel rad sajter, faktiskt. Den är kanske väldigt välkänd, den här serien som Hergé gjorde 1969, men jag har aldrig sett den förr.

Bio: I rymden finns inga känslor

Foton copyright (c) SF Film
Skarsgård, Skarsgård, överallt dessa Skarsgård och deras hejdundrande könsorgan. Även om man i just den här filmen inte får skåda någon Skarsgårdlem - den kommer först i HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ, och det med råge.

2010 verkar vara tjugoårige Bill Skarsgårds år. Visst var både Alexander och Gustaf med i PUSS häromveckan, och visst skördar Alexander framgångar med TRUE BLOOD. Men nu har Bill huvudrollen i två biofilmer som har premiär med en månads mellanrum - och båda lär bli publikframgångar. Det borde de bli.

I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR bygger på en halvtimmeslång kortfilm med - har jag förstått - samma regissör och delar av samma skådespelaruppställning. Och jag kan väl inte påstå att jag hade några högre förväntningar på den här filmen - en ungdomsfilm om en kille som lider av Aspergers syndrom, hur kul låter det? Det låter som något samhällstillvänt, en typiskt svensk, o-rolig skriva-på-näsan-film.
Men där sket jag mig allt på tummen! Unge Andreas Öhmans regidebut är hur underhållande som helst och bitvis väldigt, väldigt rolig.

Bill Skarsgård är Simon (filmens engelska titel är SIMPLE SIMON) som har nämnda syndrom och lever i en superkontrollerad tillvaro, där allting sker efter scheman - annars blir Simon förvirrad och kryper ner i en tunna han låtsas är en rymdkapsel. Han tycker heller inte om att man rör vid honom, då klipper han till personen som råkat bli lite närgången.

Det är väl bara Simons bror som klarar av att hantera Simon, så Simon får flytta hem till brorsan. Det går väl inte så bra - brorsans flickvän får nog. Då ser Simon det som sitt uppdrag att hitta "en ny jävla tjej" till brorsan, så han beger sig ut och letar och intervjuar.

Av en händelse springer han på den glada och positiva Jennifer (Cecilia Forss), som blir kompis med Simon - hon accepterar honom. Och han tycker att hon är perfekt som en ny jävla tjej.

I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR är en väldigt glad film. Den är munter och har ett bra driv i berättandet, vilket gör att den aldrig känns lång. Dessutom varar den bara 85 minuter, vilket ju är perfekt. Budgeten har tydligen varit väldigt låg och filmen är inspelad i Kramfors, av alla ställen. Hyrde de möjligen utrustningen av Robert Lind?

En del har visst fruktat att det här är en film som gör sig lustig över folk med Aspergers syndrom, men så är inte alls fallet. Det är ingen som driver med Simon och han skildras inte fördomsfullt - nu känner jag förvisso ingen med Aspergers, men ändå.

Filmen är full av små roliga detaljer, speciellt gillade jag en parkerad polisbil i vars baksäte det sitter en clown, men den som lyfter filmen är utan tvekan Cecilia Forss. Bill Skarsgård i all ära, men Cecilia Forss - vilken stjärna! Hon är verkligen en riktigt kalaskex, men inte nog med det, hon äger varje kvadratmillimeter av duken när hon är med, hennes utstrålning kan i princip bränna hål i duken. Hon borde vara vår nästa stora stjärna - det är Hollywood nästa för henne.

Som helhet är kanske I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR lite tunn, men jag tycker att filmen är en glad, rolig överraskning.

(Biopremiär 3/9)